Dissociativ identitetsstörning är en psykologisk försvarsmekanism där personen i fråga använder dissociation för att kunna hantera ett allvarligt trauma, och på så sätt utvecklar en eller flera olika personligheter (delidentiteter) för att hantera upplevelserna. Dissociativ identitetsstörning, DID, utvecklas i barndomen, då gränsen mellan verklighet och fantasi fortfarande är vag. Det utsatta barnet skapar en parallell verklighet / identitet som hanterar det trauma barnet utsätts för. Delidentiteten bevarar sedan upplevelsen eller de känslor som följer med den i en separat del av den gemensamma personligheten. Ett barn som utsätts för långvariga övergrepp, oftast av någon nära anhörig som barnet är beroende av, är i riskzonen vad gäller utvecklandet av en posttraumatisk dissociativ identitetsstörning. Detta försvar mot det outhärdliga kan ses som en kreativ lösning av en till synes omöjlig situation. När barnet sedermera växer upp skapar emellertid denna uppdelning av jaget hinder i vardagen. Andra posttraumatiska reaktioner tenderar också att vara en del av problematiken. Återkommande minnesbilder och sensationer, mardrömmar, en upplevelse av distansering från omgivningen, ångest och relationsproblem.
Inom psykiatrin har diagnosen i vissa hänseenden varit kontroversiell. Föreställningarna om störningens uttryck och orsak har ifrågasatts. Det är inte förrän under senare år som sensationsstämpeln börjat flagna och forskningen har kunnat fokuseras på traumats påverkan på barnet och personlighetens utveckling. Genom senare tids medicinska mätinstrument har man funnit fysiologiska skillnader i hjärnans aktivitet hos DID-patienter. [1] Inte sällan finns en nedsatt funktion i interaktionen mellan de båda hjärnhalvorna. Tanke och känsla finns litterärt i olika delar av den mänskliga hjärnan. Hos DID-patienter tar det sig ett mer djupgående och splittrat uttryck.
Man skiljer på ANP (Apparently Normal part of Personality) och EP (emotional part of personality) [2]. Hos många av oss fungerar ANP och EP integrerat. Vi har bägge sidor men de fungerar tillsammans. Hos DID-patienter finns det alltid fler än en ANP och oftast också flera EP:n, vilka kommunicerar sinsemmelan till en varierande grad. Vissa DID-patienter har amnesi för den period då de befinner sig i dissociativt tillstånd. Andra "ser" vad som händer utan att uppleva sig kunna påverka vad som sker och ytterligare några kommunicerar och argumenterar med de andra delarna av det egna splittrade jaget.
Den psykofarmakologiska behandlingen av DID innefattar företrädelsevis antidepressiva SSRI -preparat.
Termen schizofreni har ofta använts felaktigt för att beskriva detta tillstånd. Ett exempel inom populärkultur är filmen Mina jag & Irene, en komedi där Jim Carrey spelar en polis som växlar identitet mellan den snälle Charlie och den tuffe Hank. Det första dokumenterade fallet av detta missförstånd är i en artikel från 1933 av poeten T.S. Eliot[3].
redigera Källor
- ^ International Study of Trauma and DissociationISSTD
- ^ /efter den franske psykiatern Pierre Janet
- ^ Turner, T. (1999) 'Schizophrenia', i G.E. Berrios and R. Porter (eds) A History of Clinical Psychiatry. London: Athlone Press. ISBN 0-485-24211-7
2006 The Haunted Self av Onno van der Hart, Ellert Nijenhuis och Kathy Steele
2001 The Dissociative identity disorder soursebook av Deborah Bray Haddock
1887 L'anestésieet la dissociation des phénomènes psychologiques av Pierre Janet
