| Europeiska unionens historia |
|---|
|
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), även kallad Europeiska kol- och stålunionen eller bara kol- och stålunionen, var en samarbetsorganisation mellan sex länder i västra Europa. Den bildades 1951 på initiativ av framför allt den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman. Ett av syftena med unionen var att neutralisera konflikten om de fransk-tyska gränsområdena men också att gemensamt kontrollera produktionen och försäljningen av kol och stål. I unionen ingick, förutom Frankrike och Västtyskland, även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien.
Gemenskapen ersatte 1952 the International Authority for the Ruhr, det internationell styret av Ruhrområdet[1]
Unionen var början till det samarbete som senare skulle leda fram till EEG, EG och EU. Unionen fick fem institutioner:
- Höga myndigheten eller Kommissionen
- Gemenskapsförsamlingen eller Europaparlamentet
- Särskilda Ministerrådet
- Domstolen
- Revisionsrätten
Unionens högkvarter förlades till Luxemburg.
Fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen trädde i kraft den 23 juli 1952 och var skrivet att gälla under 50 år. Följaktligen upphörde det att gälla efter femtio år, den 23 juli 2002.
redigera Namnet
Det finns en inte obetydlig skillnad mellan de svenska namnen Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska kol- och stålunionen. "Unionen" uttrycker en betydligt starkare sammanslutning mellan länderna än gemenskap som tydligare uttrycker ett mellanstatligt samarbete mellan de anslutna länderna. Detta återspeglas i andra språk, bland annat engelskans European Coal and Steel Community.
redigera Se också
- Tidsaxel för Europeiska unionen
- Den kompletta fördragstexten
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |