Jakas reklama 

 

Konstantin Rokossovskij
21 december 1896- 3 augusti 1968

Konstantin Rokossovskij
Grad marskalk
Befäl Centralfronten
Slag/Krig Slaget vid Stalingrad
Slaget vid Kursk
Slaget vid Dnepr
Operation Bagration

Konstantin Konstantinovitj Rokossovskij (ryska Константин Константинович Рокоссовский), född 21 december 1896, död 3 augusti 1968, polsk-sovjetisk militär, marskalk 1944.

Källorna skiljer sig åt angående Rokossovskij födelseort då den ibland anges till Warszawa i Polen och ibland mer troligt till Velikije Luki i Ryssland. Det är däremot oomstritt att han gick med som frivillig i den ryska armén när första världskriget började. Vid tiden för den ryska revolutionen gick han med i bolsjevikpartiet och 1919 i Röda armén. Efter ryska inbördeskriget gjorde han karriär i Sovjetunionens Röda armé och tillhörde de förnyare som ville införa ett starkt stridsvagnsvapen. Som polsktalande hamnade han i onåd under de stora utrensningarna som Stalin beordrade 1936-1938 och sattes i GULAG efter svår tortyr med förlust av nio tänder, tre brutna revben samt tre fingerade avrättningar, närmare bestämt arbetslägret i Norilsk.

När Stalin expanderade den ryska armén 1940 togs han han emellertid till nåder, och som generallöjtnant var han näst den legendariske Georgij Zjukov den viktigaste befälhavaren i försvaret av Moskva 1941. Under slaget vid Stalingrad 1942-1943 ledde han den norra skänkel som i en motoffensiv genombröt den rumänska tredje armén och bidrog till att omringa den tyska sjätte armén. Senare ledde han också 1944 operation Bagration som krossade den tyska armégruppen Mitte. I en berömd episod opponerade sig Rokossovskij mot Stalins instruktioner vid planläggningen av offensiven, varpå Stalin tre gånger beordrade Rokossovskij att lämna rummet och tänka över sitt motstånd. Även den tredje gången insisterade Rokossovskij på att utföra anfallet på sitt eget sätt och till allas förvåning slutade det med att Stalin inte sköt honom. Efter att blivit befordrad till marskalk av Sovjetunionen den 29 juni 1944 var han en av de ledande befälhavarna i slutoffensiven mot Berlin.

Det finns en del oklarheter varför Rokossovskij och Stalin valde att vänta ut det polska nederlaget vid Warszawaupproret augusti-oktober 1944 medan Rokossovskijs styrkor fanns på några få kilometers avstånd. Motivet anses vara att landsarmén (Armia Krajowa, AK) betraktades som en fientlig organisation vars koppling till den polska exilregeringen i London och skulle försvåra införandet av kommunismen i Polen efter kriget. När slutoffensiven förbereddes förflyttades Rokossovskij i november 1944 och blev befälhavare för 2:a Vitryska fronten medan Zjukov och Konev fick uppdraget att inta Berlin. I januari 1945 anföll Rokossovskij mot nedre Oder som nåddes i mars. Rokossovskij fortsatte offensiven i april och slutligen intogs Mecklenburg. Den 3 maj mötte han brittiska trupper i Wismar och den 4 maj mottog fältmarskalk Bernard Montgomery i sitt högkvarter på Lüneburger Heide kapitulationen från fiendens alla styrkor i nordvästra Tyskland, Nederländerna och Danmark.

Efter kriget utnämndes Rokossovskij till polsk försvarsminister och överbefälhavare av Stalin och fyllde den rollen mellan 1949-56. När Gomulka blev partichef 1956 valde Rokossovskij att återvända till Sovjetunionen för att övertyga Chrusjtjov att invadera Polen. Istället blev han 1958-1962 viceförsvarsminister i Sovjetunionen.

Rokossovskij anses av flera historiker som ansvarig för förtryck och förföljelse av polska officerare från landsarmén (AK) och från mellankrigsarmén, samt sovjetisering och utrensningar i de polska militära styrkorna. Likaså anklagas han för att ha satt in armén mot de strejkande arbetarna i Poznań 1956 med den falska motivationen att det rörde sig om ett pro-tyskt uppror. Andra anklagelser är tvångsarbete i stenbrott, kol- och urangruvor för upp till 200.000 polacker som dömdes till tvångsarbete för en antisocialistisk bakgrund.



wizualizacje skroty bernard genialny poeta Bielizna Negocjacje